Ingvar Thorén 1923 - 2008

Vår hedersmedlem Ingvar August Thorén avled i sitt hem natten till den 2 juni. Från det att Ingvar blev medlem i Gamla Älvsjö AIK 1954, knappt 31 år gammal, har han betytt oerhört mycket för vår förening. Under alla år som medlem har Ingvar haft en helt avgörande betydelse för att utveckla den fina anda och det goda kamratskap som råder i föreningen. Det är han som varit den stora idésprutan under alla år och lyckats sätta sin personliga prägel på föreningen. Ingvar har år efter år, tillsammans med generation efter generation av idrottskamrater spridit glädje och trivsel med sin glada, humoristiska och vänliga person.

Redan innan Ingvar blev medlem kontaktades han av styrelsen för att föreningens 50-årsjubilarer skulle föräras med hyllningsteckningar av ”samhällets konstnär”. Förutom att Ingvar var en duktig tecknare, så var han mycket uppskattad som påhittig festfixare och klubbmästare. Otaliga är de snapsvisor, verser, roliga tal, vanliga fester och jubileumsfester Ingvar ansvarat för genom åren. Både åt Gamla Älvsjö AIK:are och moderföreningen. Hans snabba associationer och otroliga slagfärdighet ledde ofta till dråpliga ordväxlingar med andra lustigkurrar i omgivningen. Med åren utvecklades också hans rimkonst till ett mästerskap både i tal och i skrift.

Det viktigaste för Ingvar var ändå alltid familjen, både den egna och minnet av hans barndom. Från det han flyttade till Myrvägen i 1-årsåldern till sin död var han faktiskt bosatt där på en och samma fläck. De första åren som nygifta bodde han och Mary i det lilla föräldrahuset. Under senare år förlade han sin arbetslokal och ateljé dit. I sin självbiografi ”Så var det då i världens mitt Älvsjö” berättar Ingvar ingående och kärleksfullt om sina föräldrar och om en mycket lycklig barndom.

Den lyckliga barndomen fick ett plötsligt slut när Ingvar blev faderlös i unga år. Pappa Johan dog 1935 endast 51 år gammal. Det gjorde att Ingvar måste sluta skolan en termin för tidigt för att istället bidra till familjens försörjning. ”3:e januari 1938 vandrade jag till arbetslivets skola”. Precis som sin far började han då hos SJ. Men hans ”intresse för mänskliga profiler” hade vaknat tidigt, så han fördrev en stor del av de 8 SJ- åren med att teckna. Han hade glädjen att få göra illustrationer till både Fickjournalen och Levande livet redan medan han var kvar vid SJ. Och 1944 fick han sin första sportteckning publicerad i Stockholms-Tidningen. 1946 tog han mod till sig och sa upp sig vid SJ när Carl-Adam Nycop ville anställa honom som tecknare på Expressen. Han blev sedan kvar i DN- koncernen till sin död. När Ingvar jobbat några år som tecknare tyckte Nycop att han skulle kompensera sin något bristfälliga skolgång med studier vid Birkagården, där Gillis Hammar var hans uppskattade rektor.

Ingvar fick sticka emellan och jobba som klichétecknare inom koncernen en tid innan han fick publicera sitt första lördagskryss i DN den 8 oktober 1955. Hans väl genomarbetade kryss, fulla av humor och levnadsvisdom, gjorde honom snart rikskänd. När tidningen drog ner på frekvensen av hans kryss till var 3:e vecka , blev han först mycket besviken eftersom arbetet var Ingvars stora glädje och stimulans de sista åren. Men de stora och livliga reaktionerna från hans talrika beundrarskara runt hela landet med hundratals brev och mail gladde honom mycket. Det var med stor glädje och samvetsgrannhet som han besvarade vartenda tacksamma och uppskattande brev.

Faderns tidiga bortgång och mamma Blendas strävsamma tid som änka ensam med två pojkar bidrog sannolikt till att Ingvar och hans bror Torsten stod varandra mycket nära under hela livet. Pappa Johan hade stegat upp en så stor tomt vid Myrvägen åt familjen, att både ”Totte” och Ingvar senare kunde bygga var sitt hus där vid sidan om föräldrahuset. När ”Totte” dog för några år sedan försvann mycket av Ingvars livsglädje. Hans sista år blev mycket tunga på grund av den dåliga hälsan samtidigt som hans älskade Mary blev allt mer beroende av honom. Trots sin sviktande hälsa skötte han själv hela deras hushåll. Förutom att han hela tiden hade DN:s bildkryss att tänka på. Under den sista tiden åtog han sig också att illustrera ett antal barnböcker.
Ingvar, Totte, pappa Johan och mamma Blenda vid invigningen av Älvsjö AIK:s skidbacke

Näst efter familjen och arbetet som tecknare och talangfull fritidskonstnär, var kompisarna i Älvsjö AIK och intresset för hembygden det viktigaste för Ingvar. Antagligen medförde hans upplevelser under barndomen, att han blev väldigt bunden till livet vid Myrvägen, hembygden och dess människor.
Förutom att vara en stor glädjespridare och supporter, så anlitade Älvsjö AIK honom för otaliga uppdrag som marknadsförare, illustratör och författare till jubileumsskrifter och att fixa klubbens anslagstavla tillsammans med sin kompis och gamla trätobroder Rune Widlund. Under en period satt han i klubbstyrelsen och han var även uppskattad speaker vid Älvsjö Runt under många år. Minnesvärt var den gången, när han helt glömde bort att ge ordet till det årets prisutdelare, friidrottsförbundets dåvarande ordförande Hans Holmér. Men Holmér var helt nöjd med att låta Ingvar ensam glädja publik och deltagare med sin spirituella talekonst.

Ingvars stora idrottsliga intressen var orientering och skidåkning. Framför allt tyckte han om att vistas ute i naturen. Han var först och främst en duktig skidåkare och tillhörde Stockholms 4-5 bästa juniorer på sin tid. Ingvar älskade att träna skidor och körde varje vinter många rundor på Långsjön tills kärlkrampen satte stopp. Ingvar förberedde sig med minst 60-70 mil varje gång innan han ställde upp i sina 10 Vasalopp. Som bäst placerade han sig där bland de 400-500 bästa.
På sommaren var han med och trivdes bland orienterarna. Mary följde alltid med ut i skogen och fördrev tiden med att plocka rikligt med svamp och bär. Orienterarna var som en enda stor familj. Länstidningen i Södertälje arrangerade på 40- och 50-talen en orientering för klubbarna utmed järnvägen mellan Älvsjö och Södertälje. Det var stora familjefester där goda vänner träffades och umgicks.
Den gången Ingvar sprang startsträckan i 10-mila, med start vid kanonerna inne från borggården på Gripsholms slott och till sin egen förvåning kom först av alla med kavlen till växeln, var minnesvärd. I sin ungdom var han också en duktig kulstötare. Så var han väldigt stolt över sin framgångsrika hustrus idrottsliga meriter som handbollsspelare med SM- och NM-tecken och flera landslagsuppdrag.

Ingvar hade ett levande intresse för sin hembygd. Han behövde aldrig gå till något arkiv eller rota i gamla papper för att leta information utan han hade allt om sin ungdoms Älvsjö med människor, villor, affärer, händelser m.m. helt levande i sitt minne. Han tyckte om att förmedla allt det han mindes i flera böcker med utförlig och detaljerad text och många teckningar. Han skrev flera artiklar om gamla Älvsjö i lokalpressen och i Hembygdsföreningens årsskrift under pseudonymen ”Thorén vid Myrvägen”. Eftersom han var en sann estradör tyckte han mycket om att framträda och berätta om sin barndoms Älvsjö. Även om han ansåg Älvsjö vara världens medelpunkt, gjorde Ingvar långa resor med Mary till jordens alla hörn som han sedan kunde berätta livfullt om både i tal och i skrift.

Förutom att teckna var Ingvar en talangfull tavelkonstnär. Flera av hans målningar tillkom i Älvsjö, vid hans fritidshus på Lisö eller vid resor runt Sverige. Han ritade och målade ständigt. Ingvar hade några mycket välbesökta utställningar av konst och teckningar på hembygdsgården Lerkrogen i Älvsjö centrum.

När Långsjö fastighetsägarförening bad om hjälp med informationstavlor runt Långsjön och i Älvsjöskogen ställde han gärna upp. Ingvar gjorde också den konstnärliga utformningen av Älvsjö AIK:s minnestavla nedanför Älvkullen vid Älvsjörondellen. Det sista projektet av det slaget blev Brännkyrka hembygdsförenings informationstavlor utmed Göta landsväg.

För oss som var med vid Gamla Älvsjö AIK:s 70-årsfest på Mosebacke var Ingvars närvaro där festens absoluta höjdpunkt. Så här efteråt är det märkligt att han orkade vara med på scenen under kvällens auktion på några av hans teckningar. Den stunden var precis lika underhållande som alltid med Ingvar. Trots att han var så otroligt trött och medtagen fick vi ett väldigt fint sista minne av Ingvar med alla hans typiska kommentarer och funderingar.

Vi känner en oändlig tacksamhet för allt vad Ingvar betytt.

Ljungberg i Långbroparken